Antalet fall av hiv, syfilis och klamydia ökar dramatiskt enligt ny statistik från Smittskyddsinstitutet (SMI). Under förra året ökade antalet fall av klamydia med 45 procent. Den största ökningen skedde i åldersgruppen 15-19 år; 60 procent ökning bland flickor och 71 procent bland pojkar (SMI 2008)
En förklaring till ökningen är att kondomanvändningen i Sverige är låg jämfört med andra länder. Detta är en oroväckande utveckling, och en central anledning är bristen på sex- och samlevnadsundervisning i skolan. Enligt SMI använde 7 av 10 ungdomar inte kondom vid sitt senaste samlag, dessutom har ungdomarna allt fler sexuella kontakter.
Utbildningsminister Jan Björklunds, Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhags och integrationsminister Nyamko Sabunis uppmaning på DN Debatt (DN 2008-03-06) löd: ”tvinga invandrarflickor att delta i sexundervisning”. Detta kan vara nog så viktigt, men vi ställer oss frågan: vilken sexundervisning syftar de till?
Skolan är den centrala arenan för undervisning om sex och samlevnad. Enligt Socialstyrelsen (SoS, Ungdomars Sexuella Hälsa 2007) kan ungdomars sexuella hälsa härledas till hur väl utbildade de är i ämnet. Åtskilliga internationella rapporter slår fast att det är i skolan man når de flesta ungdomar; och det är kunskapen eleverna får med sig här som kan förbättra deras riskbeteende nu och senare i livet.
Att kunskapsnivån bland svenska ungdomar är låg bekräftas av Socialstyrelsens nya rapport Hiv och Aids i Sverige. Generellt finns det dålig kunskap om hur sjukdomarna överförs och felaktiga uppfattningar att hiv kan smitta genom kyssar, somliga tror även att det syns på en person om han eller hon är smittad – dessa okunskaper är alarmerande.
Idag är sexualundervisning inget separat ämne, vare sig i grundskolan eller på gymnasiet. I de allmänna läroplanerna för grund- och gymnasieskola (LP0 04 och LPF 94) står det att rektorn ansvarar för att eleverna ska få kunskap om sex och samlevnad, då genom undervisning i andra ämnen.
Mer sägs inte, detta leder till att sex- och samlevnadsundervisningen är helt beroende av skolchefernas och lärarnas intresse och kunnande. En kartläggning som nyligen genomförts av RFSU visar att endast sex procent av examinerade lärare har fått undervisning i sex- och samlevnad.
Det ställs alltså inga krav på hur sexualundervisningen ska utföras och vilka ämneskunskaper lärarna behöver. Vi förstår att kvaliteten varierar starkt från skola till skola.
Trots de dåliga förutsättningarna finns eldsjälar som brinner för att undervisa i ämnet, lärare som har förmågan att väcka intresse och förmedla kunskaper om sex- och samlevnad. Samtidigt saknar en majoritet av skolorna kompetensen, och i bästa fall genomförs en temadag för att tillgodose behovet.
När undervisning väl förekommer så sker den oftast ur ett biologiskt könsperspektiv med den heterosexuella relationen som norm. Detta leder till att elever med annan sexuell läggning inte alltid känner sig inkluderade i undervisningen.
Regeringen har lagt fram ett förslag för hur de ska förbättra villkoren för Sveriges lärarkår, det så kallade lärarlyftet. Det innebär att 3,6 miljarder kronor ska satsas på fortbildning för lärare fram till och med år 2010. I planen lyser sexualundervisningen med sin frånvaro.
Riksdagen beslutade 2003 om elva nationella mål för folkhälsan. Mål nummer åtta omfattar ”trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa”. Varför ämnet inte har fått högre prioritet i skolan under de senaste fem åren är för oss en gåta.
Detta målområde finns även med i regeringens nya proposition kallad ”En förnyad folkhälsopolitik” som offentliggjordes den 17 mars, nu under namnet ”Sexualitet och reproduktiv hälsa”. I samma proposition hävdar man att ”Hälsorisker förknippade med sexuellt beteende kan förebyggas. Det handlar om dels saklig sexualkunskap, dels att stärka individens egen identitet, självkänsla och förmåga att hantera relationer till andra människor.” Vidare hänvisar man till en rapport från statens skolverk (2000) som konstaterar att den svaga undervisningen beror på otydliga styrdokument, brister när det gäller den pedagogiska ledningen och lärarnas kompetens på området. När det gäller insatser att förändra detta menar de dock att: ”Regeringen har för avsikt att återkomma i frågan i samband med kommande kursplaneuppdrag”.
Samtidigt visar propositionen att man vill ge ett anslag på 145 miljoner kronor för ”hiv/aids och övriga smittsamma sjukdomar” per år. I årets budget avsattes 146 miljoner för det betydligt mer specificerade sjukdomsområdet sexuellt överförbara infektioner.
Att regeringen är medveten om problemet och att den ger det plats i sin proposition är positivt men sexualhälsan bland unga i Sverige är ett akut problem och åtgärder måste vidtas snarast.
Initiativ i all ära, men för att detta ska bli verklighet måste regeringen bli tydlig och resurser måste avsättas. Vi uppmanar alla landets grundskolor, gymnasieskolor och lärarhögskolor att omgående sätta en lägstanivå för elevers och lärarstuderandes kunskaper om sex- och samlevnad.
